När kroppen sätter stopp

För några dagar sedan fick jag för första gången uppleva hur det är när ens kropp stoppar en från att behålla ett jobb. Jag har ju jobbat i butik under ett antal månader, vilket har funkat jättebra, men när jag inte fick behålla mitt fasta schema där var det dags att söka nytt. Jag har alltid varit av uppfattningen att man får ta det jobb man får och inte vara kräsen. Så jag sökte bland annat städjobb, fast jag innerst inne var skeptisk till att det skulle fungera.

Jag fick svar från två olika städfirmor som båda ville att jag skulle komma på arbetsintervju, så jag valde den som hörde av sig först och fick jobbet. Redan första dagen kände jag dock att rörelserna i städjobbet belastade mina underarmar fel vilket resulterade i värk. Jag tänkte väl att det kanske skulle gå över så småningom. Men båda de passen jag hann jobba så vaknade jag upp dagen efter med huvudvärk och illamående. Det var svårt att hålla modet uppe och jag visste ärligt talat inte ens hur jag skulle klara jobbet veckan ut. Men envis som jag är tänkte jag ändå att jag skulle ta mig genom det. Dock så syntes det väl att jag inte trivdes med jobbet, för arbetsgivaren sa att jag inte kunde jobba kvar innan jag själv hann ta det beslutet.

Ärligt talat var det väl en lättnad, för det innebar ju faktiskt att det inte var jag som gav upp. Eller ja, jag hann inte ge upp. Tyvärr hade jag nog gjort det annars så småningom. Och det fick mig att inse att jag inte tävlar på samma villkor som vanliga människor. Min kropp ÄR känsligare och klenare.

Jag som alltid tänkt att man ska kämpa på och ta de jobb man får börjar plötsligt känna att jag inte har råd att ta första bästa jobb. Jag har inte råd, för jag känner att varje gång jag belastar kroppen fel är jag ett steg närmare en sjukskrivning. Eftersom att jag har Crohns har jag ju svårt att gå upp i vikt och således även svårt att bygga muskler. Att då ha ett "slitjobb" är väl inte direkt optimalt.

Jag har funderat och funderat över vilket jobb jag skulle kunna ta där jag kan känna mig lika normal som vem som helst. Egentligen är inte ett stillasittande jobb optimalt heller då jag fort blir stel och får svårt att koncentrera mig. Men jag antar att det skulle vara bättre i alla fall. Men helst skulle jag vilja ha ett sånt jobb dit man faktiskt skickar folk som inte klarar lika mycket som vanliga människor. För hur lite jag än vill erkänna det är det faktisk i den kategorin jag hör hemma.
Allmänt | |
Upp