Att våga erkänna att man är sjuk
Jag brukar aldrig berätta för någon att jag är sjuk. Kanske är det dumt, för det innebär ju att ingen förstår varför jag är så trött jämt och inte kan tänka normalt. Men när jag var på arbetsförmedlingen tidigare i veckan tog jag faktiskt mod till mig att berätta att jag har Crohns. Det innebar att jag fick tid med en handläggare nästa vecka istället för att vänta ungefär fyra månader på att få träffa någon. Så jag antar att det var bra, för det måste ju betyda att de tar mina problem på allvar?
Jag har alltid varit envis och inte velat att någon ska veta att jag inte är frisk. Har alltid försökt klara lika mycket som alla andra. Men eftersom att jag faktiskt är sjuk kommer det leda till att jag springer in i väggen med en jäkla kraft om jag inte kryper till korset och erkänner att jag är känsligare och inte orkar lika mycket som en frisk person.
Så nu tänker jag faktiskt prata med den där handläggaren om mina problem. Jag tänker sätta min tillit till att hen kommer ta mig på allvar och hjälpa mig att hitta en långsiktig lösning. Jag hoppas verkligen att det blir så, för jag tror ärligt talat inte jag orkar kämpa så mycket mer.
Jag har alltid varit envis och inte velat att någon ska veta att jag inte är frisk. Har alltid försökt klara lika mycket som alla andra. Men eftersom att jag faktiskt är sjuk kommer det leda till att jag springer in i väggen med en jäkla kraft om jag inte kryper till korset och erkänner att jag är känsligare och inte orkar lika mycket som en frisk person.
Så nu tänker jag faktiskt prata med den där handläggaren om mina problem. Jag tänker sätta min tillit till att hen kommer ta mig på allvar och hjälpa mig att hitta en långsiktig lösning. Jag hoppas verkligen att det blir så, för jag tror ärligt talat inte jag orkar kämpa så mycket mer.